Det är så jobbigt... jag vet inte hur jag ska börja med det känns som om jag är på väg att växa upp nu. men man blir så förvirrade allt bara snurrar och man tänker mycket mer på vad man gör nu än för något år sedan.... mina föräldrar har alltid betyt massor för mig dels för att jag är sjuk och behöver dem. Men också för att jag älskar dem. Men nu är det typ dags att släppa taget och testa sina egna vingar. En fågel måste lämna boet någon gång, men jag säger inte att jag ska flytta jag menar bara att man måste ta egna stora beslut. Det är typ nu man måste välja gymnasium visst föräldrarna är alltid där och stöttar men dem kan inte välja åt dig. Det är DU som måste göra det. Och det känns så stort det känns som om mna äger hela världen och kan göra vad som helst. Men också läskigt. Jag går ju i 8:an nu så jag har ju typ ett år på mig och bestämma mig men sen då? Är jag redo för det här? Är jag redo att möta världen? Det är nu det börjar! Alla vill ju att det ska gå så bra som möjligt i livet.

Nästa år kan vara den sista!!! familje semestern ihop Joel (min bror) fyller 18!! år då. Sjukt! Känns som det var igår vi satt och lekte med bilar eller bygde lego. Det måste ju vara hemskt för föräldrarna att deras barn växer upp..? Jag kan ju tänka mig själv. Men jag tror också att dem tänker att dem har gjort allt dem kan för att uppfostra sitt barn. Och det deras tur nu att leva. Man asså man dör ju inte när man flytter eller växer upp man försvinner bara lite. Vi får se hur det blir man kan aldrig veta vad som kommer att hända. Livet är fullt av överaskningar och jag tänker inte missa någon! Mamma och pappa..... ni har alltid funnits där för mig ni har gjort allt ni kan för att göra mig till den jag är idag. Ni är starka och jag älskar er över hela mitt hjärta vad som än händer.♥